Februari 2009. Ett parti med kärnkraftsmotståndet i modersmjölken skakade. Partiledaren hette Maud Olofsson och hon hade bestämt sig för att läka en av alliansens allra mest sönderpillade sårskorpor. Januari 2019 gör hennes efterträdare samma resa.

Olofssons energiuppgörelse såldes in, men det gick inte lätt. Kärnkraften är ett genetiskt borgerligt trauma och hennes lösning var många tvivlande inför – däribland jag. Nu skulle alla avvecklingsårtal bort och det blev till och med möjligt att bygga nya reaktorer. Jag minns ett ganska upprört möte med värmländska centerpartister på en stämma i Säffle den våren. Vi var många som var mycket tveksamma.

Nu vet vi att vi hade fel. För det blev inga nya reaktorer. Tvärtom. Biobränslen och vindkraft fick spelregler som gjort att de växt och tagit över allt mer av energimarknaden. Mer än hälften av energin i Sverige är nu förnybar. Det som skapades där och då lade grunden för en hållbar – och marknadsdriven – energipolitik som fortfarande lever, flera uppgörelser senare. Den gångna helgen gjorde Annie Lööf något liknande. Föreslog ett uppbrott mot något självklart: Allianstillhörigheten.

Samtidigt var det en inte ologisk konsekvens av den partipolitiska utvecklingen de senaste tre valen. De stora har blivit mindre och Sverigedemokraterna har blivit större – vilket alla andra förhållit sig till på olika sätt. Det här har drivit fram nya samarbeten på alla nivåer och många efterlyste mer av detta. Jag tillhör en av dem som tyckte att den här processen tog för lång tid. För samtidigt som vi lokalt och regionalt skapade våra konstellationer så verkade valrörelsen nationellt aldrig vilja ta slut. Alla ansåg att det måste tas ansvar men att detta ansvar hela tiden skulle tas av någon annan. Positioner och sällskap blev viktigare än sakfrågor och den stackars talmannen kom ingenstans.

Nu finns till slut en uppgörelse – även om jag i skrivande stund inte vet om den gett en regering. Tittar man i listan så finns det ett flertal viktiga frågor med stark centerprofil. Stärkt äganderätt i skogen, sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag, förbättrat RUT-avdrag, reformering av strandskyddet och förstärkt vägunderhåll. Det ska heller inte införas något vinstförbud i välfärden. Viktiga reformer alltihop, men de får nu inte fastna i en ändlös rad av långa utredningar. Sånt som ovilliga regeringar i allmänhet – och socialdemokratiska i synnerhet – är duktiga på att leverera.

Nu måste de fyra partierna jobba för att detta fungerar och att effekterna börjar synas – annars är nästa kris inte långt borta. Och det tycker jag vore ovärdigt ett land som Sverige. Och kanske kommer utfallet av uppgörelsen 2019 förvåna lika många som den från 2009 gjorde