Vem kan ändra på det?
Mobbing har alltid existerat i skolan. Det är lika många idag som blir mobbade i svenska grundskolor som för 30 år sedan. Inte fler, men inte heller färre. Varför blir det inte bättre och vad behövs för att det ska bli det?
Jag har egen erfarenhet av mobbing. Jag vet hur ensamheten känns och vilken kamp det är att varje dag, år efter år, gå till skolan och veta att idag och imorgon kommer det bli lika jobbigt som igår, förra veckan, och förra året. Mitt försvar blev att spela glad och nöjd, gå undan för att slippa utfrysning och bädda in den inre ensamheten som en naturlig del av mig själv. Ensam är stark och så vidare…
Det här var längesedan nu och den här texten handlar inte om mig. Det handlar om att det fortfarande, trots all medvetenhet som finns om mobbing, går barn till skolan och känner sig ensamma, utfrysta, och trakasserade. Fortfarande. Det ska inte vara så. Skolan har ett ansvar att fånga upp de här barnen som inte mår bra och skapa förutsättningar i klassrummen och på skolgården för att mobbing inte ska ske. Det är en mycket svår uppgift, speciellt eftersom utfrysning och mobbing ofta sker med subtila metoder som blickar, tonfall och skratt, eller bortvända ryggar som talar om att här får du inte vara med. Dessutom sker majoriteten av alla aktiva trakasserier numera genom utfrysning eller drev på sociala medier. Eftersom det sker på skoltid har skolan ansvaret att hantera situationen där, hur svårt det än är.
När jag diskuterar mobbing brukar jag dela upp deltagande personer i tre olika kategorier: ledare, följare och de tysta. Följarna matar ledarna med kraft och energi genom att aktivt sanktionera ledarens beteende, några exempel är att skratta med, ge menande eller uppskattande blickar, eller att härma ledarens beteende. Tillsammans är de starka. Men utan följare är ledaren ingenting.
De tysta, det är de som passivt låter mobbingen ske. De varken hejar på ledaren, söker upp någon annan som kan hjälpa eller visar stöd för den utsatta trots att de vet. Både följarna och de tysta är farliga och avgörande faktorer i den utsattas värld, för deras beteende förstärker känslan av underlägsenhet och ensamhet.
Det spelar ingen roll att det är svårt att motverka mobbing. År efter år anordnar skolor runt om i Sverige temadagar eller särskilda lektioner med särskild personal eller gästföreläsare med uppgift att medvetandegöra och diskutera mobbing med eleverna. Forskning visar att den strategin inte fungerar. När anti-mobbningslektionen är slut fortsätter beteendena som vanligt. För att mobbningen ska minska måste varje stund, varje lektion och varje skoldag genomsyras av antimobbningsbeteende, precis som när det gäller jämställdhetsarbete.
Men det går att förändra! Många skolor har skapat miljöer där problem kan hanteras i tid! Men för att förändring ska kunna ske på alla skolor måste mer forskning göras, kunskap spridas och nya metoder användas. All skolpersonal behöver mer kunskap och tid för att ha möjlighet att agera. Inte minst måste alla föräldrar involveras, inte bara de som har barn som mobbar eller blir mobbade. Varje förälder behöver kunskap för att kunna prata med sina barn om vad som händer i skolan, om barnens egen roll och stärka dem att själva kunna se och agera. Det är barnen som vet mest, lärare kan inte vara överallt hela tiden. Alla har ett ansvar. Vi politiker har ett ansvar att se problemen och skapa förutsättningar för att hantera dem.
Och fråga era barn om någon har verkat ensam idag. Låt dem få vara med och skapa en bättre tillvaro och framtid för alla i skolan.
Sophie Janulf
Riksdagskandidat (C)
Fullmäktigeledamot i Sunne