Ser man bakåt så är allt färre svenskar medlemmar i ett politiskt parti. I de nomineringstider som just nu är inne i sitt slutskede inför valet har nya sätt att rekrytera prövats. Partier annonserar efter intresserade och jakten på nya namn är ständigt närvarande. Du kan gå från inte ens medlem till fullmäktigeledamot på ett kick.

Förutom att partierna har en smalare bas att hämta ur, blir det minskande medlemsantalet ett demokratiskt dilemma eftersom politikerna företräder allt färre svenskar.

Allt färre känner personligen en politiskt aktiv person och detta skapar klyftor som göder politikerförakt och mytspridning om det ljuva livet många tror det innebär att ha ett politiskt uppdrag.

Det enda partiet som ökat sedan valet 2014 är Sverigedemokraterna. En uppgift som ska ställas mot att SD samtidigt har en stor andel företrädare som hoppar av sina uppdrag eller bli uteslutna av partiet men sitter kvar som vildar.

Avhoppen finns dock i alla partier under en mandatperiod. Många väljer bort politiken när det så kallade livspusslet har för många bitar.

När det inte längre är en självklarhet att folk engagerar sig på ideologisk grund, utan är mer intresserade av sakfrågor, blir det en självklar konsekvens att partierna får svårare att rekrytera. Partiorganisationer är tyngda av tradition och en inbyggd trögrörlighet som är till för att skapa kontinuitet och hållbarhet. Ett parti som ständigt ändrar sig efter vilka frågor folk är intresserade av för tillfället, får svårt att överleva.

Det finns dock anledning att nyansera den mörka bilden, i SKL-rapporten ”Att ta plats i politiken, om engagemang, aktivism och villkor i kommunpolitiken” (2015), påpekar man att valdeltagandet har ökat i varje val sedan 2002 och förtroendet för politiker och för de politiska partierna har trots allt stärkts sedan bottennoteringarna i slutet av 1990-talet. Det är således inte det politiska intresset som har minskat utan hur man får utlopp för det.

Rapporten slår också fast att partiernas medlemsförluster bromsats upp och planat ut under 00-talet. I arbetet med rapporten som alltså kom 2015, har partierna också svarat att de inte upplever något större problem att hitta kandidater till förtroendeuppdrag.

Men problemet med representationen kvarstår.

Det är svårt att se någon väg tillbaka till den tid när det ansågs som helt naturligt att vara med i ett politiskt parti. Vid sidan om hur mycket man har i lön är hur man röstar svenskarnas bäst bevarade hemlighet.

De traditionella partierna har svårt att hävda sig med sin problematisering av samhällsfrågor när det finns ett parti bredvid som viftar frenetiskt med en rad enkla lösningar. Det samhälle som dessa enkla lösningar skulle skapa är dock ett samhälle som få skulle vilja leva i.

Förutom att vara det enda (?) partiet som ökar antalet medlemmar är Sverigedemokraterna också ensamt om att ha betydligt fler som uppger att de tänker rösta på dem än som faktiskt sympatiserar med partiet (SCB).