KARLSKOGA/NATUR (VB)

Mängder av djur häckar på din gård, de flesta ser du aldrig.
Men en dag kanske du står där med en fyra centimeter stor talgoxeunge som fallit ur boet.
– Naturen är grym, konstaterar Barbro Nordenhäll, ordförande i Karlskoga naturskyddsförening.

Ordförande Nordenhäll är tidig att berätta att hon inte är någon fågelexpert, trots de orden kan hon en hel del.
– Vanligtvis överlever inte alla fågelungarna i en kull utan bara de starkaste och lagom många för att arten inte ska dö ut, berättar hon.
När du påträffar en liten talgoxeunge på din gräsmatta finns det längre inget hopp för den lilla fågeln, den är redan på väg mot sitt öde.
– Naturen har sin gång och naturen är grym. Många ungar, oavsett djur och art, dör på grund av olycksfall eller att den blir uppäten, fastslår Barbro.
”Vår” lilla talgoxe (se bilderna) mötte troligen sitt öde i form av en rovfågel eller möjligen en tamkatt som var ute på jakt.
– Ser vi ett skadat rådjur eller en skadad älg vid vägkanten ber vi eftersöksjägaren avliva djuret så den slipper lidandet, säger Barbro Nordenhäll och tillägger:
– På så sätt hjälper vi människor naturen, men exakt vad eller hur du ska göra med en liten fågelunge vill jag inte kommentera.
Det mest barmhärtiga för djuret är naturligtvis att hjälpa det mot sitt öde, men klarar du inte av det själv och inte har någon tillhands som kan hjälpa dig hjälpa – ja, då är det bara att invänta naturen.
Naturen kan vara grym.

DENNIS JOHANSSON HALL
dennis.johansson@vby.se

FAKTA – Talgoxe
Latinskt namn:
Parus major – vilket betyder, större mes.
Typiska kännetecken:
14-15 cm. Den största av de europeiska mesarna. Har svart huvud med vit kindfläck och svart mittband längs den gula undersidan. Det svarta bandet är bredare hos hanen, framförallt på buken. Ryggen är olivgrön, medan stjärt och vingar är blåaktiga. Näbben är ganska grov.
Finnes:
I hela landet i de flesta biotoper, såsom trädgårdar, parker, löv- och blandskogar, men mindre vanlig i Norrlands inland.
Äter:
Insekter, frön, talg och bröd.
Läte:
Har förmodligen en av de mest rika lätesreportoarerna av alla svenska fåglar och lätena varierar ganska mycket mellan individerna. Ett vanligt tema är ett repeterande ”filande” – ti-ta –ti-ta
Häckar:
I fågelholkar, ihåliga träd, i ventiler och på liknande ställen.

Talgoxen är inte svår att få så tam att den äter ur handen, och har man väl fått den handtam och vant den att få mat regelbundet, kan den komma på en vissling. Det finns berättelser om talgoxar som löst mer än vanligt invecklade problem. Ett exempel är när nötkärnor hängdes upp i tunna trådar. De flesta fåglarna försökte ta dessa kärnor i flykten, men misslyckades. Några individer av talgoxe, entita och blåmes valde ett effektivare sätt: de satte sig på grenen där tråden var fäst. Med näbben tog de tag i tråden och drog upp en bit av denna varefter de trampade på tråden med ena foten så att de på nytt kunde ta tag med näbben. Genom att växelvis använda näbb och klor kunde de dra upp nöten. Enligt en norsk fågellivsforskare får denna handling antas vara grundad på mer än bara instinkt.
Talgoxen är huvudsakligen en stannfågel, även om den vissa år kan lämna landet till följd av näringsbrist. Den har sedan 1975 uppvisat en mycket stabil populationsstorlek och år 1999 uppskattades antalet till 1.500.000 – 3.000.000 par. Kanske beror framgången på dess goda anpassningsförmåga till olika miljöer. Den häckar t.o.m. i sterila industrimiljöer förutsatt att där finns åtminstone enstaka träd eller busksamlingar. Favoritmiljön är dock lövskogar, där tätheterna under mycket goda förhållanden kan uppgå till flera hundra par per kvadratkilometer. Deras bon byggs i ihåliga träd, postlådor, ventiler, under taktegel, brovalv och den har även observerats i en bebodd bikupa, men helst väljer talgoxen holkar, vilket det tyvärr finns för lite av idag.
Enligt svensk folktro innebar det otur för jägaren om han fick se en talgoxe (Jämtland). I Uppland kunde man förvänta sig snö om fågeln satte sig vid fönstret. Hos samerna betraktades denne som en genuin olycksfågel.
Källa: fageln.se

BILDTEXT:
Naturen har sin gång, naturen är grym. För att inte möta ett ”mosat” öde flyttades talgoxeungen till en lugnare gräsplätt. Morgonen därpå var den spårlöst borta. Foto: DENNIS J HALL