Jag var i min tidiga tonår när självmord blev vanligt. Det var han som sköt sig slarvigt med hagelbössan och vars dotter hittade honom, han som hängde sig i ladugården och vars son hittade honom och min mormor som inte ens hann fylla 60. Livet gick på, universitetet började och har ens Karlstads universitet något annat än minnesstunder i salen som kallas Ägget?
Det är ovanligt att inte ha någon i ens närhet som begått självmord. Och jag funderar på hur det kan gå så långt, att man faktiskt väljer att ta just det beslutet. Samtidigt som jag också själv har tagit det beslutet en gång, när jag var i min tidiga tonår.
Det sägs att kampanjer som ”Vi måste prata om det!” skulle hjälpa att minska den psykiska ohälsan i samhället och därmed minska antalet självmord. Jag har alltid känt mig tveksam till det. Eller, det är klart det ska vara okej att prata om psykiska problem lika väl som att det ska vara okej att prata om kroppens fysiska besvär. Det ska vara lika lätt att söka vård. Och få tid. Men att sitta och prata om sin ångest och bli definierad utifrån den, det tror jag inte på.
Mobbning är en sak som kan leda till psykiska ohälsa. Ångestskolan menar att den psykiska ohälsan kraftig kan minska genom att ta tag i mobbning på skolan. Uppväxtåren är viktiga och barn tillbringar en stor del av sin tid i skolan. Den behöver vara en trygg plats där alla känner sig välkomna, där alla passar in och kan hitta vänner. Jag tror att det är otroligt viktigt att lägga resurser på skolans psykosociala miljö. Se till att det finns vuxna bland barnen på raster, som kan säga ifrån och sätta stopp när hårda ord, slag och sparkar kan hagla.
Men vi vet också att mobbningen inte slutar i skolan. Det är inga isolerade händelser som barn och unga ägnar sig åt, arbetsplatser där vuxna människor vistas är lika drabbade. Väx upp och bete er som folk, vill jag bara säga till er. Och jag tänker att det gamla kristna budskapet inte är så dumt – behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Och hur vill du då bli behandlad om du får psykiska besvär, kanske depression och ångest? Jag vill att det ska vara enkelt att söka vård. Ett samtal till vårdcentralen och ett möte med någon som kan stötta och ge rätt hjälp. Oavsett om det är samtal och/eller piller som behövs. Det ska också fungera att sjukskriva sig, få ersättning och stöd under den tid som behövs. Och förståelse från vård och handläggare. Det är inte bara att ”rycka upp sig”. Då tror jag vi faktiskt kan komma någonstans och minska antalet självmord.
Självmord ska idag benämnas suicid. Jag vet. Men i allmänhet kallar man det ofta självmord fortfarande, så jag valde det lättare begreppet. • Mellan åren 2006–2016 har lite förändring i antalet självmord per år skett. ”År 2016 inträffade totalt 1 129 säkert fastställda suicid i befolkningen 15 år eller äldre. Detta motsvarar 14 suicid per 100 000 individer. Av dessa var 781 män och 348 kvinnor, vilket motsvarar 19 suicid per 100 000 män och 8,4 suicid per 100 000 kvinnor.”
Självmord är vanligast i åldersgruppen 45–64 år och bland personer 85 år och äldre. Samtidigt dog 190 personer i åldern 15–29 år av självmord, vilket gör det till den näst vanligaste dödsorsaken i den åldersgruppen. www.folkhälsomyndigheten. se
