RÅDA/UDDEHOLM/HAGFORS (VB)
Värmländsk berättartradition och lust att skildra sin egen eller andras historia ligger djupt rotad. Vare sig det handlar om dråpliga anekdoter eller tragiska livsöden så har landskapets invånare en fallenhet att hålla berättelserna vid liv.
Några av dessa handlar om steg från en tom övervåning, oförklarliga knackningar på fönster och skuggor som skymtar förbi.
I Hagfors finns flera mytomspunna exempel som nämns när mystiska hus och platser kommer på tal. Här finns bland annat Kroppheden, en av få kända avrättningsplatser i Värmland, och spöken sägs hålla till både i det gamla tingshuset i Råda och på Hagfors Brukshotell. För den som passerar bron efter vägkorsningen strax före Gustavsfors kanske en huvudlös gestalt visar sig, och på Uddeholms herrgård tycks Sveriges första kvinnliga företagsledare, Lovisa Sophia Tranaea, fortfarande husera. Ett spöke som flyttar runt tavlor och övervakar händelserna på herrgården.
Stjärnsfors gamla järnvägsstation, som tidigare var ett arrendetorp som hörde till Stjärnsfors bruk, sägs vara bostad för en annan av kommunens spöken.
Ulf Hedenäs har tidigare arbetat på orten och bland annat hyrt ut rum i stationen till turister. Efter att nattgäster vid ett par tillfällen kommenterat att de känt av en närvaro i huset, började Ulf att läsa på om byggnadens historia.
– Någon gång på 1870-talet bodde där en kvinna där som kallades för Ryss-Kjersti, och hon var född på Rysktorp som ligger i närheten. Hon hade mottagning för patienter och var byns trollkäring och kloka gumma. Behandlingar utfördes med blodiglar, koppning och så vidare, tillsammans med diverse besvärjelser.
Ulf berättar vidare hur han blev kontaktad av en av Ryss-Kjerstis ättlingar som kom långväga ifrån för att bo i stationshuset.
– Jag var ute och visade henne diverse ställen där Ryss-Kjersti hade bott och var hennes barn hade bott och så vidare. På natten blev sedan damen väckt, det var någon som tog henne i axeln, och det var inte hennes gubbe för han låg och snarkade bredvid.
Den närvaro som flera gäster vittnat om är kanske Ryss-Kjersti som kollar till sina övernattande patienter?
En artikel som denna är väl inte komplett utan att nämna det gamla mentalsjukhuset i Myra. En plats och en verksamhet som skulle fylla en hel artikelserie i sig.
Berättelser om kvinnoskrik från tomma byggnader, barngråt och fotsteg, för att nämna några historier som florerar kring platsen. Bara benämningen är kanske nog för att sända kalla kårar längs ryggraden på somliga, men sanningen är att platsen primärt började som ett ålderdomshem och fattighus innan det också inrättades en avdelning för de sinnessjuka.
Stefan Hammar Karlsson från Ekshärad, skrev sin examensuppsats om fattigvården i Norra Råda socken och beskriver hur antalet fattiga ökade kraftigt under 1800-talet och kulminerade i antal runt förra sekelskiftet. Fler fattiga gjorde också kostnaderna för samhället allt högre så 1905 togs ett beslut om att inrätta en så kallad “fattiggård” i kommunen. Så kom det sig att det upprättades ett “vård- och ålderdomshem för åldriga, orkeslösa och vanföra personer”.
Stefan skriver också att det ingenstans i besluten finns något som visar att inskrivningen på vårdhemmet skulle ske av fri vilja, och protokollen avhandlar endast den ekonomiska aspekten. Vilka tankar som fanns kring att människor skulle komma att tvångsintas får vi bara gissa oss till.
– Jag tror att det fanns en rädsla ute i stugorna om att hamna på fattighuset, bland gamla och inte minst bland barnfamiljer. Det måste ha varit en unik miljö med sin blandning av så många sorters elände. Förmodligen en plats som satte djupa spår både i människorna som vistades där och i folkmedvetenheten. Än idag pratas det ju om det som pågått där, och det som kanske pågår än idag, kommenterar Stefan.
Jimmie Byberg från Hagfors, har fått mycket information från personal som brukade arbeta på ålderdomshemmet. Han har dessutom tagit del av ett större antal journaler och är väl insatt i platsens historia.
– Själva vård- och ålderdomshemmet var en fin plats och där bodde man av fri vilja, men på sinnesslöanstalten blev man inskriven med eller mot sin vilja, förklarar Jimmie.
Han har också berättat på sidan Värmländsk industrihistoria om hur personer med allt ifrån sömnproblem, ångest och epilepsi till stora vanföreställningar blev intagna. Gällande påstådda spöken på platsen kommenterar Jimmie:
– Den så kallade sinnesslöanstalten var tidigare ett barnhem och det finns en skröna om att det spökade på platsen. En pojke ska ha stått i trappen varje natt och gråtit och ropat på sin mamma. Det är dock ingen av de som arbetat där som bekräftat detta.
Det är lätt att se hur omgivningarna och omständigheterna kring verksamheten i Myra fått en kuslig aura kring sig som gäckat fantasin. Historierna från vårdhemmet, liksom berättelser om andra mystiska platser i Hagfors, lever dock vidare genom den värmländska berättartraditionen, sanna såväl som fiktiva sådana.
MARICA WALL
Bildtext, översta bilden: Nedre avdelningen på “sinnesslöanstalten”. Foto: JIMMIE BYBERG
Noterbart: Artikeln visas här på hemsidan i sin helhet samt kan läsas i Värmlandsbygdens papperstidning fredagen den 15 maj 2020.
Prenumerera på Värmlandsbygden du också, läs mer.
Nu med 15 procent rabatt!