Nu är nämnder och utskott tillsatta i både kommun och lansting i Värmland. Ja, till och med på riksdagsnivå är det klart. Äntligen har vi en regering tack vare, bland andra, Annie. Det har legat ett stort arbete bakom, och många kompromisser, för att få till ett lag som kan fungera och få bärighet framåt, på alla nivåer.
Vad ska hända nu? Det är många viktiga frågor som kommer upp på bordet nu, allt från hur våra äldre äldre ska ha det i livets slutskede, till hur barnomsorgen ska utformas i kommunen.
Min drivkraft för att engagera mig politiskt, kommer från de människor jag möter i min vardag. De är många som kommer och berättar om den bra och fina vården de får från samhället. Det är gott att höra. Det finns också de som informerar mig om när det inte har fungerat, och som till och med har gett upp om samhället, för att de har blivit avvisade när de bett om hjälp.
Jag hoppas under denna mandatperiod att få vara med och lyfta fram dem som inte har orken eller förmågan att hävda sig i samhället och som på så sätt utesluts från den hjälp de ofta har rätt till. För några dagar sedan pratade jag med en person som sa ”Jag vill inte ta din tid om någon annan behöver den bättre”. Vi behöver förstå att alla behöver få känna en tillhörighet i sin vardag, som att ha ett arbete att gå till och att finnas i ett sammanhang där man får tillföra något. Alla vill kunna betala sina räkningar och inte ligga samhället till last. Här finns det fortfarande mycket att göra. Allt för många unga människor ställs fortfarande utanför arbetslivet. Detta kostar samhället stora summor, men inte minst stort mänskligt lidande. Ofta leder detta till utanförskap under lång tid, med risk att utveckla allvarlig psykisk ohälsa. Samtidigt som många, i till exempel vården, i slutet av sitt arbetsliv egentligen inte orkar jobba men måste för att försörja sig. Här tror jag att politiken måste anstränga sig för att alla ska få ett bättre liv.
Vi kan exempelvis låta äldre, slitna undersköterskor få gå i förtidspension med pensionsförstärkning. Detta är en jämställdhetsfråga. De många som haft tunga arbeten kommer inte må bra av att tvingas jobba till 67 år eller mer. Vi kan inte göra något åt det som varit, men vi kan vara mer rättvisa genom att inte dra alla över en kam. De som har hälsan ska självklart få jobba längre. Det kommer att behövas fler händer i till exempel vården och de yngre behöver komma in i arbetslivet.
Nu ser jag fram emot att få sätta mig in i vad det innebär att vara med i patientnämnden, vilket är en ny uppgift för mig. Vi har haft vårt första möte, där vi fick en halv dags utbilning i vad vi kommer att arbeta med. Vi fick också möjlighet att beskriva vilka förväntningar vi har på oss själva och varandra i nämnden. Det finns en stor önskan hos oss alla att få vara ett redskap för att vidarutveckla vården till det vi vill. En vård i världsklass. Nu ser jag fram emot fyra nya spännande år.
