Då och då kan man läsa kommentarer om jämställdhet och feminism som visar att personen i fråga inte förstått, eller vill förstå, vad begreppen betyder och innebär. ”Jag vill att kvinnor ska få vara kvinnor och män vara män”, kan det låta.
Ja, precis. Men för feminister finns ingen mall för hur man ska vara som kvinna respektive man. Det finns inga egenskaper man automatiskt har på grund av sitt biologiska kön och det är inte viktigt genom dessa egenskaper att definiera kvinnor och män. Men det finns också de som anser att jämställdhet är ett reellt problem. Att den gått för långt. SVT sände nyligen en dokumentär om kvinnliga jazzmusiker och hur dessa osynliggjorts genom historien.
Som så mycket annat innebar andra världskriget att världen öppnade sig för kvinnor. De annars manliga arenorna tömdes när männen for ut i krig. Industrin behövde arbetskraft och de enda som stod till buds var kvinnorna. Behovet av underhållning och musik är kanske som störst just i krigstider, människor behöver ”fly” från verkligheten och glömma krigets fasor för en stund.
Även här fanns det kvinnor som kunde träda in på scenen som annars var vikt för männens musik. ”Hur är det att vara kvinnlig pianist?” var frågor som kunde ställas och den förbluffade kvinnans svar var träffsäkert: ”Hur är det att vara manlig reporter?”. Än i dag får kvinnor ofta frågor om hur det är ”att som kvinna” göra det ena eller andra, eller vara något som man av nån anledning inte hör kvinnor till.
Det är alltid viktigt att poängtera att personen är just kvinna, först därefter det hon gör. Svenska Dagbladet redovisade nyligen resultatet av en undersökning tidningen gjort i samarbete med Sifo som visar att andelen män över 30 som kallar sig feminist nästan har halverats på fyra år. ”Jag tror att många män har känt att feminismen blivit mer exkluderande, att det är en sorts identitet i en större politisk vänsterorienterad idévärld” kommenterade författaren Nina Åkestam resultatet.
Undersökningen ska ses i ett sammanhang där den politiska polariseringen har ökat och där det finns politiska partier som lockar många män och där en viktig del av budskapet är just att jämställdheten ”gått för långt”. Lägst andel personer som kallar sig feminist, 15 procent, finns också bland Sverigedemokraternas sympatisörer. I andra änden av skalan finns Vänsterpartiets sympatisörer, där 87 procent säger att de anser sig vara feminister.
Detta förklaras nog inte med att folk i allmänhet inte står bakom ett jämställt samhälle där kvinnor och män har samma förutsättningar, snarare att tolkningen av feminism i dag är att det handlar om vänsterpolitik. Att feminism och kampen för jämställdhet behöver drivas med fortsatt kraft visar andra nyheter vi sett strömma förbi i nyhetsflödet den senaste tiden. Som att den 3 november är datumet då kvinnorna i EU, i symbolisk mening, slutar få betalt, jämfört med de manliga kollegorna som skulle få betalt året ut. Eller att ansökningarna om närståendepenning, en ersättning som den kan få som tar ledigt från jobbet för att vårda en svårt sjuk anhörig, skjuter i höjden och att den typiska vårdaren är en kvinna över 45 som tar hand om en förälder.
