OPINION (VB)
Midsommar är en av våra allra svenskaste högtider och ett utmärkt exempel på hur svenska makthavare måste göra för att hantera vår egensinnighet.
I den fortsatta jakten på den svenska folksjälen, såhär efter vår lätt nervösa nationaldag, har turen kommit till en av de mesta svenska högtiderna, midsommar.
Midsommar kan tillsammans med Valborg sägas vara en av våra mest typiska högtider, de förekommer i just Norden och Baltikum och har tydliga distinkta drag och egna traditioner.
De har även gemensamt att de är högtider med lång historia som bygger på det mest ursprungliga sättet för människor att observera tidens gång, astronomiska fenomen. Valborg kommer av ett firande av vårdagjämningen och midsommar markera midsommarsolståndet. Det är två tidpunkter som människor, särskilt här i norra Europa där ljusets skiftningar över året är mycket stora, under lång tid markerat och uppmärksammat.
Både Valborg och midsommar har även det gemensamt att de började som någon form av hedniska högtider som firats av svenskarna under mycket lång tid, där kristendomens intåg behövde hantera högtidernas popularitet. Att Norden blev kristet så sent är något som satt spår i vår folksjäl och det här är ett typiskt exempel. Om man som makthavare vill försöka få människor att bete sig mer i linje med den nya ordningen, men märker att folkviljan är solid, kan man antingen försöka tvinga fram förändring, eller inta en pragmatisk hållning och låta människor behålla det beteende som de sätter värde på och istället ändra ramverket så det passar in.
Både i fallet med midsommar och Valborg valde den styrande kyrkan att inte försöka förbjuda högtiderna helt utan att ge dem en ny mening. För Midsommar fanns en kyrklig tradition att fira Johannes döparens dag exakt sex månader efter Jesus födelse, som ju sades vara den 25 december. Datumet blev således den 24 juni vilket var nära och bra i tid till midsommar, men högtiden blev aldrig ”Johannes döparens dag” som i många andra länder även om det var praktiskt för den kristna världsbilden att ha de två dagarna så nära. Valborg hade inte någon lika given kristen kontext och fick därför bara sonika bli en dag som firades för helgonet Walburga, en för oss i Sverige relativt ointressant brittisk nunna som fick en tillbakalutad roll men iallafall bidrog med namnet.
De här högtiderna är mer djupt symboliska för oss svenskar är vad någon nationaldag någonsin har varit eftersom de har ett verkligt kulturarv i vårt land. Det kommer vara mycket viktigare för en person som flyttat till landet och genuint vill förstå dess kultur att följa med en kompiskrets och fira midsommar än att vifta med flaggor på Sergels torg den 6 juni.
Dessa högtiders historia är också en viktig lärdom om den svenska folksjälen. Svenskarna behöll sin särart längre än de flesta andra länder i Europa, var aldrig en del av Rom, blev inte kristna fören efter 1000 talet. Det kan vara en liten del av lösningen på frågan om vår egenhet. De många bondeupproren redan under medeltiden visar också på en grundmurad tjurighet mot allt för hårt tryck uppifrån. Svenskar anpassar sig inte allt för enkelt, även om makten och dess vilja skiftar.
I jakten på hur svenskhet ska definieras såhär efter nationaldagen är detta kanske en av de viktigaste lärdomarna. Det går inte att pressa svenskarna allt för hårt att överge sina traditioner eller ge upp sina vanor. Det är en insikt att ta med sig oavsett om man studerar debatten om EU, förändrade värderingar i samband med migration, eller förbudspolitik och höga bensinskatter.
HANNA MARIE BJÖRKLUND (C)
Publicerades i Värmlandsbygdens papperstidning den 5 juli 2019
Försäljningsställen (lösnummer)
Prenumerationserbjudande
