CENTERSPALTEN (VB)

Med valet till EU- parlamentet avklarat kan vi se tillbaka på en valrörelse som delvis handlade om EU, men som i ärlighetens namn till största del var inrikespolitiska budskap lättvinklade till EU.

Intresset för vad som egentligen händer i Bryssel och EU:s beslutsprocesser är lika lågt som vanligt precis som våra kunskaper om en av världens viktigaste demokratiska institutioner. För att vara ärlig, hur många kan räkna upp EU:s fyra friheter? Jag var själv tvunget att googla, rätt svar är: fri rörlighet för varor, fri rörlighet för tjänster, fri rörlighet för personer (inbegriper fri rörlighet för arbetstagare) och fri rörlighet för kapital.
Eftersom jag själv tycker att jag är hyffsat allmänbildad så är det ett streck, IG eller F beroende på vilken betygsskala men känner sig hemma i. Att fler uppenbarligen är i samma situation som jag, både väljare och vissa kandidater, gör att debatten om EU inte får den höjd den förtjänar.
Att vi exempelvis plötsligt fick partier som vill använda EU som en hävstång för att bygga kärnkraftverk (eller som man säger, forska på ny teknik) är både väntat och obegripligt. Historielösheten när man motiverar kärnkraft med att det är klimatneutralt och en ren energikälla är häpnadsväckande.
Argument som ”att vi inte ska ladda elbilar med kolkraft” är helt korrekt, men inget blir bättre av att vi fyller batteriet med mer kärnkraft. Både Fukushima och Tjernobyl är väl tydliga exempel på det? Fast för vissa inte, som väl menar att svenska ingenjörer är vassare än andra. Ny teknik löser säkerheten säger man. Men när Japan, som väl vi får erkänna som en teknologisk stormakt, inte klara en 100% säkerhet. Vad tala för att det ens går att uppnå. Etablerade teknikföretag som Boeing visar med tragisk tydlighet att teknologiutveckling inte ger 100% säkra produkter, inte ens 2019.
Så visst kan man tanka elbilen med kärnkraft men tänk på att i Pripjat (Tjernobyl) finns inga bilköer, dom avskaffades 1986.
Önskan om att det fanns en enkel lösning för att lösa ett komplext problem som klimatet är begripligt. Att hitta en (smärtfri)problemlösning som löser alla andra problem, känner vi igen det?
Den klassiska populismens retorik, det finns bara ett problem och det ska vi lösa med ett alexanderhugg. Så fungerar inte verkligheten och definitivt inte kampen mot klimatförändringar.
När det gäller ny kärnkraft är det tveksamt om nya anläggningar ens hinner bli klara innan tidsfristen för att minska utsläppen är över. Det omstridda kärnkraftverket i Pyhäjoki i mellersta Finland har skapat en helt ny standard för begreppet försenat. Reaktorn kanske kan vara klar till 2028.
För att klara klimatet behöver vi en bukett av åtgärder och handlingar. Vissa på individnivå – många på vilket sätt vi producerar och konsumerar varor och tjänster.
Att klara klimatet är utan tvekan vår svåraste och mest prioriterade fråga, men ska vi klara utmaningen måste våra styrande tänka mer som centerpartister och mindre som blockpolitiker.
Vi behöver, för att använda en god beprövade tanke, mer decentraliserade lösningar.
Närproducerade varor och tjänster har trots allt mindre miljöpåverkan än långt bort producerat.
Utmaningen är att kapa populismen i klimatpolitiken och hitta en väg som fler accepterar. Tyvärr har vi en stor grupp, företrädesvis män, som röstar mot mångfald och förnekar klimatet.
Den minst sagt polariserade debatten om Greta Thunberg visar på en avgrund. Att en skolstrejkande tjej kan bli ett rött skynke för en arme av arga medelålders män i sociala medier, är ett pedagogiskt misslyckande.
Här måste vi som vill använda ny teknik och utveckling ta större plats, vi som vill att Sverige ska visa att tillväxt och minskade utsläpp kan gå hand i hand. Att ekonomisk tillväxt och fler jobb, kan gå hand i hand med minskade utsläpp.

JENS ÖSTERGREN
Regionpolitiker (C)

Publicerades i Värmlandsbygdens papperstidning den 31 maj 2019
Försäljningsställen (lösnummer)
Prenumerationserbjudande