Det började redan 1974 och tack vare att föräldrahemmet bara låg 300 meter från Borgviksladan sprang då sjuårige Caermith Ekström dit i tid och otid, hjälpte de stora dansbanden som spelade där att bära utrustning och koppla in sladdar.
– Jag tror inte jag missade fem danser på tio år.
Caermith Ekström startade coverband redan 1991. Drygt 30 år senare spelar Poptimisterna då de själva tycker det är roligt, mest på event och företag. Att de valt bort en del beror på att killarna i bandet bor så långt från varann.
– Vi är utspridda från Borlänge i norr till Göteborg i söder. Det innebär att det krävs en del logistik för att få ihop bandet och passa i allas kalendrar, säger han.
De kör allt från Elvis, Abba, Ledin och AC/DC till Walk the Moon med Shut Up and Dance.
– Tyngdpunkten ligger dock på musiken från 1980-90-talen. Vi har gjort en hyllning till 1980-talet med ett tjugosex minuter långt hitmedley. Det börjar med Bryan Adams, sen fortsätter det med Sandra, Scotch, Laura Branigan, Queen, Michael Jackson, Madonna, Depeche mode och många fler.
Varje år giggar de i Östervallskog ovanför Töcksfors.
– Det har blivit vår hemmaplan, att spela på Östervallsdansen där. Det har vi gjort i tolv år nu. Där är det ett sanslöst röj, avslöjar han.
Men då har de väl passat på att repa in nytt material under pandemin, när allt ändå stått still?
– Nej, vi brukar ha hemläxa att öva in och när vi träffas inför spelning så har vi väl en halvtimme-timme extra soundcheck så vi hinner pröva på lite saker, säger han lugnt.
Då måste de vara väldigt skickliga musiker för att klara det.
– Gitarristerna är utbildade i London och Los Angeles så de kan sin sak utan tvekan. En annan som är från Borgvik och självlärd har väl inte riktigt samma förutsättningar kanske. Men då är det fördel att vara kapellmästare så man kan få bestämma litegrann, säger han med ett leende.
Sjunger gör han också, Caermith.
Redan som sju-åttaåring formligen sprang han de första stegen in i den här världen. Bôrgviksla’a (Borgviksladan för utsocknes) som inte låg långt hemifrån det egna pojkrummet, var ett stort dansställe under sommarhelgerna på 1970-80-talen.
– Jag brukade vara där redan när orkestern kom vid halvsex, hjälpa till att bära upp kabellådor och vara med och koppla in anläggningarna.
– Det var en ståltrappa upp där på baksidan som inte var dansbandens allra bästa kompis. De tyckte det var lika jobbigt att bära grejer då som jag tycker att det är i dag, så de var jätteglada för all hjälp som gick att få.
Caermith var verksam där i ladan från 1974 till 1984, under alla tio åren.
Det föll sig så att Caermith lärde känna de allra största dansbanden i Sverige personligen.
– Det var Vikingarna, Matz Bladhs, Streaplers, Flamingokvintetten, Thorleifs, Thor-Erics, Sven-Eriks, Curt Haagers, ja, hur många som helst.
Fanns ett och annat band som var stora i korken redan då, men de var som tur var lätträknade.
– Det innebar att när jag gick i nian och det var dags för pryo i skolan så hamnade mina klasskompisar på Ica eller kanske följde med pappa till Billerud. Men det var inte alls vad jag ville så jag tog en sväng in till syokonsulenten och frågade vad jag kunde göra. ”Du får göra vad du vill om du fixar det själv”, blev svaret.
Så han satte sig på tåget i Grums, 15 år gammal, åkte ner till Göteborg och vidare till Falkenberg där han blev mött av kapellmästaren i Matz Bladhs. I en vecka pryade han som roddare och sista kvällen kallade kapellmästaren upp honom på scen och han fick vara med och spela.
– Stellan ropade upp mig där vid ett par låtar och sa ”du tar pianot så tar jag orgeln”.
Det var på Brunnsparken i Örebro inför 1 100 personer.
En oförglömlig upplevelse, och på den tiden fanns det bara dansband i Caermiths värld. Något annat hade han ännu inte upptäckt.
– Jag var helt insnöad men å andra sidan kunde jag packordningen på åtta turnébussar när jag var tretton år. Kunde koppla upp en hel anläggning med mixerbord och monitorer och allt va det var när jag var femton.
Så han fick hela sin musikaliska grund och allt som hör därtill via alla dansbanden i ”la’a”.
Och allt det bara av egen fri vilja och passion.
En viss talang bör han väl också ha besuttit för annars hade han nog blivit ivägkörd.
– Vid ett tillfälle jag var bortrest så kom just Matz Bladhs och frågade personalen var jag var nånstans.
Några killar, inte lika unga i och för sig, har hängt med Caermith som discjockey under årens lopp och har senare blivit discjockeys själva.
– Som discjockey kallade jag mig Froggy Boy under 1980- och 90-talen, numera är det bara Froggy.
Det faktum att han har ett ovanligt förnamn har han alltså utnyttjat på ett smart sätt.
– Det var väl inte så kul när man var åtta år och Mupparna började sändas i svensk tv. Det var ju då de myntade det här med grodan. Jag blev kraftigt förnärmad när kompisarna gav mig hemvirkade grodor och sådär men när jag sen började som discjockey föll det sig ganska naturligt att kalla sig nånting med groda.
Han spelar fortfarande.
– Men återigen, pandemin har ju satt stopp för allt. Men när jag var som mest aktiv då på 1980-90-talen så spelade jag ungefär 18-19 kvällar i månaden.
Under veckorna kunde han stå på Billingehus i Skövde och låg nån vecka i Norge på gamla brygghus i Oslo.
– Folkparkerna var fortfarande stora då. Så man var ute och åkte mellansverige runt, folkparken på sommaren och Folkets hus på vintrarna.
– Men mest fart blir det med de gamla hitsen. Såväl gammal som ung känner igen dom och så blir det tokröj på dansgolvet.
Nu smyger allt igång igen efter pandemin. Nästa gig är en innebandyavslutning där de önskar både en dj, popquiz och karaoke och det kommer de få. För Poptimisternas del blir det en tillställning i Laxarby utanför Åmål den andre juli och Östervallskog i slutet på samma månad.
Det lär bli ett sanslöst röj.
– Det brukar det bli, säger Caermith.
Fotnot
Nästa gig är en innebandyavslutning där de önskar både en dj, popquiz och karaoke och det kommer de få.
