Det var väldigt populärt för ungefär 25 år sedan med ukulelegrupper.
– Då blommade de upp över hela Sverige, berättar Carl-Erik Carlsson i Segmon.
Nu är de en grupp på åtta personer som träffas i Sockenstugan nedanför Borgviks kyrka varje tisdag klockan 14 och spelar av hjärtans lust.
Det började som en studiecirkel i Vuxenskolan i Segmon. Själv spelade Carl-Erik både gitarr och mandolin redan innan.
– Så jag anmälde mig och gick med. Då fanns det två grupper, en för nybörjare och en fortsättningsgrupp, säger han.
Det var inte så avancerat, det mesta spelades i D-dur, som han uttrycker det.
– Det går att spela mycket i D-dur, säger han och skrattar.
Gänget höll på några terminer i Vuxenskolans regi, men sen slutade det bara. Men det gillade inte Carl-Erik.
– Jag tyckte att vi skulle fortsätta här i Segol och så råkade jag bli vald till att försöka hålla ihop det där.
Det var då de bytte namn från ”ukulelekursen”.
– Vi började kalla oss Musikbôrken och sa att nu kan man väl få spela vilket instrument man vill.
Så både gitarr och mandolin har spelats i gruppen.
– Framför allt så handlar det om spelglädje, att träffas och spela och sjunga tillsammans en gång i veckan. Vi spelar allt från ”Leende guldbruna ögon” till Sonja Ahldéns ”Du är allt”. Det ger så mycket.
Från början fanns det flera grupper på olika ställen runtomkring men det bar sig inte bättre än att fler och fler började droppa in hos Musikbôrken istället.
– Vi flyttade så småningom hela verksamheten till Borgvik eftersom vi fick lokal där genom Svenska kyrkan.
Det var flera ungdomar med från början, men så fort man börjar gymnasiet till exempel, så flyttar många till annan ort och ungdomarna har tyvärr med tiden troppat av. Men två män och sex damer är det som ses varje vecka.
– Jag tror det är lättare att rekrytera kvinnliga ukulelespelare än män, säger Carl-Erik och fortsätter:
– Det märks ju i kyrkokörer och allting. Män är lite svårare att få med så de är ju alldeles särskilt välkomna om de dyker upp i de här sammanhangen där folk träffas i grupp och musicerar på ett eller annat sätt.
Kanske för att män tror att de måste prestera på ett annat sätt än kvinnor? Men det vore så roligt om fler män kunde närvara i alla såna här sammanhang. De behövs.
På de allra flesta danskurser är det också överskott på damer. Som exempelvis inom bugg eller gammeldans.
Själv provade Carl-Erik på det senare.
– Jag tror aldrig jag varit så populär bland damerna som då. Men det var ju för att det inte fanns så många fler att välja på, säger han med ett skratt.
Så herrar med mycket fritid och minsta lilla intresse för musik eller dans, borde såklart göra ett besök hos gruppen och kanske till och med hänga på.
– Här är det inte jätteviktigt att det låter så bra som möjligt, det är sång- och spelglädjen som är det viktiga för oss, understryker Carl-Erik.
I början så spelade de i stort sett allting. Men med tiden har det blivit lite mer åt svensktoppshållet.
– Den sortens musik är så rolig att spela.
Carl-Erik, som har ett förflutet som musikant ända sedan 1970-talet brukar variera sig mellan ukulele, gitarrele, vanlig gitarr och man- dolin.
– Gitarrele är som en större ukulele fast med sex strängar istället för fyra.
Och så ingår han i en musikgrupp som brukar spela på äldreboenden, föreningar och på möten av olika slag.
– Vi är fyra pensionärer som kallar oss för ”Gubbrôra” och nu under corona har det ju varit stopp på det mesta. Men annars har vi ett fyrtiotal spelningar per år.
Där kan man även få höra en och annan rocklåt till och med, då exempelvis Rolling Stones faktiskt finns med på repertoaren.
Det är lätt att hitta glädjen genom sång och musik och vem har sagt att pensionärslivet måste vara tråkigt?
– Det är bara att le, slå och skrika, skrattar Carl-Erik och syftar på att man inte måste spela perfekt alls. Men roligt ska det vara. Och det är det.
