I början av april bjöd Svenska kyrkan och Missionskyrkan i Gräsmark in till ett “aftaskaffe” med ett högaktuellt tema. På plats fanns nämligen preppingexperten och den före detta yrkesofficeren Patrick Sellman för att prata om civil beredskap.
– Vem är ansvarig för beredskapen i ditt hem? Vilken beredskap förtjänar dina barn?
Frågorna ställs av Patrick Sellman medan han blickar ut över de trettiotal besökare som samlats till “aftaskaffe” i Gräsmarks församlingshem.
Västgöten Patrick, som arbetade som yrkesofficer under sista åren i Kalla Kriget, flyttade till Värmland 1990 och som 26-åring köpte han skog i Gräsmark och började bygga upp den gård där han bor än idag. Sedan dess har han arbetat på sin egen hemberedskap och i februari förra året släpptes första avsnittet i preppingpodden “I väntan på katastrofen” som Patrick driver tillsammans med Kalle Zackari Wahlström.
– Många tror att det finns en organiserad samhällsberedskap kvar, vilket det inte gör. Man har börjat kolla på det nu, men råkar vi illa ut så får vi ordentligt med smisk. Hittills har vi klarat oss med blotta förskräckelsen, säger Patrick.
Det är en uppmärksam men allvarsam tystnad som sprider sig bland åhörarna och Patrick siar om en trög process för att åter få bollen i rullning och bygga upp organisationen.
– Uppehållet har nu varit alltför långt. Förr fanns det en kunskap och en kultur om hur det här organiseras, men de människorna som ägnade sin karriär till det här finns inte kvar i yrkeslivet.
Patrick berättar om den beredskap som fanns i landet förr. Om 150 beredskapslok som skulle köras av krigsplacerade ångloksförare för att säkerställa transporter om elen slutade fungera. Om 45 kompletta fältsjukhus som kunde stå redo för operation på 30 minuter. Om bönder på olika platser i landet som anlitats för att hålla fyllda silosar med spannmål i kampen mot svälten.
– Jag har engagerat mig eftersom jag ser en sårbarhet i det här. När muren föll 1989 slöt staten avtal med företag om att ha extra stora lager hemma för att klara av åratal av avspärrningar. Nu är vi i en sits där hela världen är involverad om vi tillverkar en blyertspenna.
Patrick poängterar att det inte är unikt för vårt land. Tanken att butikernas lager ska befinna sig på lastbilarna utgör ett sårbart logistikproblem som snabbt får verkliga konsekvenser i butikshyllorna. Han är kritiskt till myndigheternas agerande och menar att vi inte kan vänta tills det brinner i huset innan vi skaffar en brandförsäkring.
– Vi har inga spannmålssilos eller dieselförråd och vi behöver ha marginaler om maten tar slut. Vi har fått höra att vi ska ha en till två veckors matförråd hemma, men att vi inte ska hamstra eller bunkra. Jag vill fråga vad som händer sedan. Om det då finns en beredskap redo som kan åka ut till folk.
Att det är ett ämne som engagerar är uppenbart och flera frågor dyker upp gällande hur den lokala beredskapen ser ut idag och vad som finns kvar av det gamla. Boende på landsbygden har i vissa krissituationer ett bättre utgångsläge där de till exempel kan ha alternativa sätt att värma hus, laga mat eller för den sakens skull, andra platser att uträtta sina behov på, men Patrick upplever också att det ibland finns en övertro till vår egen beredskap på landsbygden.
– Manuella arbeten i skogen kräver ett kaloriintag på 4000 till 5000 kalorier per dag. Får man inte i sig tillräckligt så räcker man inte långt, säger han och lyfter några exempel.
För att komma upp i motsvarande kaloriintag som den traditionella skogshuggarmaten nävgröt, fläsk och kolbullar behöver man få i sig sex kilo potatis eller 50 kilo sallad.
– Det fanns alltså en väldigt bra anledning till att så mycket tid lades på till exempel lieslåtter. Vi var ett av världens fattigaste länder i början av 1800-talet. På bara några generationer har vi byggt upp ett sådant stort avstånd till svälten att ingen vet vad det är, i en tid där zero calorie är ett försäljningsargument.
Att utarbeta en ordentlig samhällsberedskap spår Patrick kommer att ta väldigt lång tid och han menar att det snabbaste sättet att göra det är om alla civila gör sin del och lite till.
– Vi har inte så bra beredskap här i Gräsmark heller, men vi kanske har en tradition av att hjälpas åt. Det räcker dock inte långt. Vi behöver se över hur vi ordnar rent vatten, hur vi ska värma våra hus och skaffa mat.
Många frågor och diskussioner uppstår med förslag på lösningar och Patrick lämnar sina åhörare med en uppmaning om att fundera över sin egen hemberedskap och att börja prata ihop sig i organisationerna som finns i bygden.
– Det finns mycket att prata om och vi behöver börja fundera på dessa bitar omedelbart, konstaterar Patrick Sellman.
