Jill Edströmer Lind brottas med psykisk ohälsa – men ser nu positivt framåt

KARLSKOGA (VB)

För fem år sedan brakade allt för Jill Edströmer Lind, 21.
Under tre månader lämnade hon knappt mammas soffa.
I dag stöttar hon andra med psykisk ohälsa och drömmer om att en dag kunna arbeta som psykolog.

Redan som liten flicka hade Jill stora problem med ångest, men det skulle till och med bli värre.
En dag i tidiga tonåren träffade hon en kille som det sa klick med, de blev tillsammans och var kära.
Tills den dagen då hennes dåvarande pojkvän började bruka droger.
– Min känsla blev att jag hade hans liv i mina händer, jag kände att jag hade det ansvaret för honom, berättar Jill för Värmlandsbygden.
Gång på gång blev hon tillfrågade om inte hon också ville ta del av drogerna, men Jill stod emot.
– Jag orkade stå emot, jag har inte ens druckit alkohol, säger hon.
För Jill var den destruktiva relationen med att ”ansvara” för pojkvännen märklig.
– På något sätt funkade jag, som att jag gick på någon slags överstyrka. Tills förhållandet tog slut.
Under en längre tid hade Jill tvingats bära på något som egentligen inte var hennes problem, hon hade burit ett ansvar för en annan människas handlingar.
Och då brast allt, hela hennes värld.
För fem år sedan.
– Jag hade precis klarat av den första terminen på gymnasiet när jag blev som värst sjuk och blev liggandes i tre månader i mammas soffa, berättar hon med darr på rösten.
För Jill var det en fruktansvärd tid, bland annat diagnostiserades hon för ångestsyndrom och panikångest.
Men för henne var inte diagnoserna det värsta.
– Under tiden jag låg sjuk förlorade jag mina kompisar, vi tappade kontakten. Om det beror på mig och att jag mådde som jag mådde vet jag inte, säger Jill och tillägger:
– Jag kände mig oerhört ensam.
Ensam, utan vänner, blev ångestattackerna värre och värre, fler och fler där hon låg i soffan.
– Helt ensam var jag ju inte egentligen. Min fantastiska mamma har hela tiden varit till jättemycket hjälp för mig, säger hon kärleksfullt.
Men vänner, andra människor – vem som helst, fanns inte där. För Jill var känslan definitivt att hon hade nått botten, inget var värt något.
Hon fick hjälp.
Via vårdcentralen remissades Jill till psykiatrin där hon fick prata med en psykolog, och därifrån vidare till KBT (kognitiv beteendeterapi).
­– Att få KBT hjälpte mig jättemycket, från att ha gjort ingenting liggandes i en soffa i tre månader till hur jag mår i dag, förtydligar Jill, men det är inte det enda som har hjälpt henne i sin kamp mot ångesten och ensamheten.
– För cirka tre år sedan upptäckte jag Facebookgruppen ”Vi som kämpar med psykisk ohälsa” och jag tänkte varför inte. Där kunde det ju finnas personer med likande problem som jag själv, berättar hon och fortsätter:
– De sökte moderatorer och jag frågade om jag fick bli moderator.
Som moderator för just den Facebookgruppen innebar det att se över kommentarsfältet så det var ”städat språk” och en tätare kontakt med människor runt om i landet.
Gruppen har 16 396 medlemmar (i skrivande stund), många kan tyckas men Jill är inte lika övertygad.
– Det är så många i vårt land som på något sätt lider av psykisk ohälsa, vi önskar att vi kunde nå alla.
Förutom KBT började alltså Jill chatta med människor som också led av psykisk ohälsa. Efter ett tag kände hon sig inte längre lika ensam.
– Även om vi inte träffades så hade jag någon att prata med, någon som liksom jag mådde dåligt. Vi var stöttning för varandra, säger hon.
Sedan två år tillbaka har Jill avancerat och är numera en av tre administratörer för ”Vi som kämpar med psykisk ohälsa”.
– Att få vara med och stötta, se att så många faktiskt får hjälp och i vissa fall även larma vid risk för självmord är fantastiskt, säger hon.
Larma?
– Varje vecka larmar vi administratörer till sjukvården, 112. Det sker minst en gång i veckan och då är det för att någon människa inte orkar mer.
Hon önskar att alla som mår dåligt ska försöka öppna sig och berätta det för någon, en kompis, en anhörig eller någon annan och inte bära den tunga bördan ensam inom sig.
– Särskilt män och äldre berättar inte. Tittar vi på facebookgruppen består den till 70 procent av kvinnor och till 30 procent av män, berättar Jill och tillägger:
– Jämför man det med antalet självmord som begås så är det fler män som begår självmord. Möjligen är det så att kvinnor generellt öppnar sig mer än vad män gör. Jag önskar att alla öppnar sig och får hjälp.
Fem år har gått sedan Jill var som mest sjuk i psykisk ohälsa. Än brottas hon med sjukdomen men menar att hon mår mycket bättre i dag.
– Ångestattackerna kommer, men mer sällan än tidigare. Jag har fortfarande inga vänner men jag har ett bra liv, säger hon och fortsätter:
– Jag klarade av att flytta hemifrån, jag har tagit körkort, jag har en sambo och två hundar, och jag studerar på Komvux för att läsa upp mina förlorade betyg samtidigt som jag är sjukskriven på 50 procent.
Hundarna har precis som KBT och Facebookgruppen haft enormt stor del i hennes tillfrisknande.
– Djur är toppenbra, i alla fall var och är det så för mig.
Framtiden, den ser hon ljust på.
– När jag helt pluggat klart hoppas jag vara utbildad psykolog, för det vill jag arbeta som, säger Jill Edströmer Lind.

DENNIS JOHANSSON HALL
dennis.johansson@vby.se

Fotnot:
Sök upp Facebookgruppen ”Vi som kämpar med psykisk ohälsa”.

Prenumerera på Värmlandsbygden – tidningen för Hela Värmland:
Prenumeration
Ge bort prenumeration (supererbjudande i coronatider)

Drömmen är att utbilda sig till psykolog, men för fem år sedan visste inte Jill Edströmer Lind varken ut eller in – när ångestattack efter ångestattack var hennes vardag. Foto: PRIVAT (alla bilder)

Share