OPINION (VB)

Oron för ett nytt storkrig i Mellanöstern växer. Det skulle få förödande konsekvenser. Mellanöstern är redan gravt krigshärjat. Och globalt har den redan skakiga världsekonomin absolut inte råd med en stor oljekris just nu.

Relationerna stormakterna emellan kärvar mer än på länge, och krishanteringsförmågan likaså. Bara tanken på hur en konflikt involverande USA, Ryssland, och säkert också Kina, kan urarta, är skrämmande. Det är svårt att se någon vinnare. Det är kriget ingen vill ha. Är anledningen Trumps fåfänga?

USA:s ansträngningar att ha politisk kontroll över Iran går långt tillbaka i historien; makt och pengar. Efter andra världskriget, ville exempelvis den demokratiskt förankrade Mossadeq-regeringen nationalisera landets oljetillgångar. Ett hot mot västs ekonomiska intressen. En USA-stödd militärkupp störtade demokratin och införde en järnhård diktatur under Shah Reza Pahlavi.
1979 störtades shahen genom en revolution ledd av en islamistisk rörelse. Iran gick från att vara en sekulär totaldiktatur till att bli en religiös halvdemokrati. 
Revolutionen var ett allvarligt bakslag för USA; en av de viktigaste allierade i Mellanöstern förlorades. De huvudsakligen amerikansk- och brittiskägda oljetillgångarna nationaliserades. 1980 anföll Irak stödda av USA, Saudiarabien och gulfstaterna, men slogs tillbaka. Oron för att Iran skulle utveckla kärnvapen motiverade alltmer omfattande sanktioner.
Därefter utvecklades Iran i en allt mer islamistiskt auktoritär och västfientlig riktning. Så småningom började dock de folkliga kraven på liberalisering bli allt starkare. Hassan Rouhani valdes 2013 till president på ett försiktigt liberalt reformprogram. Omvärldsrelationerna förbättrades starkt. Under 2014 framförhandlades kärnenergiavtalet mellan Iran och alla permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd plus Tyskland. 2015 avvecklades sanktionerna. 
Hotet att Iran skulle skaffa sig kärnvapen och utlösa en kärnvapenkapprustning i Mellanöstern inkluderande Saudiarabien och Israel, var därmed undanröjt. Demokratikrafterna tog ledningen i Iran och de mångåriga spänningarna mellan Iran och västvärlden började gå över. Barack Obama tillskrevs på goda grunder det mesta av äran för denna diplomatiska framgång, och han hyllades från snart sagt alla håll.
Men inte av Donald Trump, som gick till val 2016 på att avfärda alla Obamas framgångar: Obamacare, migrationspolitiken, handelsrelationerna och klimatfrågan – och hävda sin egen förträfflighet. 
Iranavtalet var uruselt, enligt Trump. Påhejad av Israel och Saudiarabien, skulle han eliminera Iran som en regional maktfaktor. Ironiskt nog har Irans maktställning kraftigt stärkts genom kriget mot IS, där Iran och dess allierade kämpade på samma sida som USA. 
De övriga stormakterna ville behålla kärnenergiavtalet, men USA har genom hot tvingat också europeiska och andra företag att följa sanktionerna. Situationen förvärrades när Storbritannien, på USA:s uppmaning, beslagtog en iransk tanker, och svaret blev en beslagtagen brittisk.
Vi ser nu två oroande och samverkande utvecklingslinjer. Den ena handlar om att Iran successivt går ifrån kärnteknikavtalets restriktioner och istället anskaffar kärnvapen. Då blir motåtgärder från Israel, Saudiarabien, och sannolikt också USA oundvikliga. Det andra, den militära uppladdning som nu sker kring Hormuzsundet.
Trump ville visa att han var duktigare än Obama. Resultatet kan bli förödande. Nu måste övriga stormakter ta sig samman och genomdriva en förnuftig diplomatisk lösning som förhindrar både ett nytt krig och en ny kärnvapenkapprustning.

PÄR GRANSTEDT
Centerpressens Nyhetsbyrå

Publicerades i Värmlandsbygdens papperstidning den 9 augusti 2019
Försäljningsställen (lösnummer)
Prenumerationserbjudande

Share