Miljökatastrofen i Mallbacken

Miljöbovar kan komma i många skepnader. Vanligtvis tänker vi oss dem som stora, tunga industrier som utan varken kunskap eller hänsyn förgiftar sin omgivning. Men nu har staten hittat en annan miljöbov. Som Märta Eriksson i Mallbacken.

I Sunne möts de inför tinget. Mark- och miljödomstolen är på plats när Märta, med hjälp av två ombud ska beskriva sin tillståndsansökan för en damm som funnits i 220 år och producerat el i drygt 100. Vi som sitter på åhörarplats undrar varför vi egentligen är där. För hur kan statligt anställda tjänstemän ägna så enormt stor energi åt att stoppa denna lilla anläggning?

Och finns det någon övre gräns för hur illa en myndighet får behandla sina medborgare? Silverforsen var förstasidesnyheter för några år sedan. Märta och Gunnar Eriksson hade fått Länsstyrelsen över sig efter att anläggningen plötsligt betraktades som ett olagligt miljöproblem. Här borde det till varje pris kunna passera fisk – något som inte varit möjligt sedan 1794 – och kanske inte ens då.

Oron blev stor, framförallt för ägarna. Miljöåtgärder och tillstånd skulle kunna kosta över 2,5 miljoner, för en verksamhet som omsatte runt 60 000 kronor per år. Bygden blev rasande och det kallades till stormöte där länsledningen och riksdagsledamöter anslöt. Det utlovades att fallet skulle omvärderas eftersom effekterna för den enskilde helt uppenbart var orimliga.

De där löftena var – om uttrycket tillåts – inte ens vatten värda. Länsstyrelsen gick nämligen vidare, krävde tillstånd – oavsett konsekvenserna. Men när paret fogade sig och startade sin process gjorde myndigheten klart att man inte tänkte acceptera att tillstånd beviljades. Ett statligt sanktionerat bedrägeri, således. Gunnar har sedan dess avlidit och det är nu änkan Märta som står för prövningen.

När hennes ideellt arbetande ombud presenterade sin ansökan så fanns allt med. Historik, kulturmiljö, biologiska värden, tänkta ombyggnader, ekonomiska kalkyler, miljökonsekvensbeskrivning… Det tog drygt två timmar att presentera det gedigna materialet. Varefter Länsstyrelsen ifrågasatte allt. Varför hade inte Märta utrett om dammen verkligen behövde ligga där den legat i 220 år?

Varför hade de inte redovisat vilka biologiska förhållanden som rådde innan dammen byggdes? Och kunde man verkligen bevisa att det inte vandrat fisk där före 1794? Vill man läsa hela deras Kafka- inspirerade text så finns det drygt 50 tätskrivna sidor att begära ut från myndigheten. Men tyvärr är detta inget undantag. Det finns ett flertal märkliga berättelser där enskilda människor hamnat i kläm när myndigheter och miljölobbyister i broderlig förening pekat ut den småskaliga vattenkraftverk som vår tids största miljöproblem. När den egentligen borde betraktas som raka motsatsen.

Share