ARVIKA (VB)

”Att vara präst är fantastiskt.”
Det spontana uttalandet kommer från Charlotte Mackenrott. Många känner henne som prästen Charlotte och sedan 8 mars 2020 också som nya kyrkoherden i Arvika pastorat.


Det är riktigt länge nu som Charlotte haft sitt hem på den värmländska landsbygden och hon har trivts från första dagen. Här har även de båda sönerna haft förmånen att växa upp.
Livskamraten tillika maken Carl träffade hon redan under studieåren. Vid sidan av sitt eget arbete inom Svenska kyrkan delar hon flera av sina intressen med sin man. Ett intresse är att vårda de kära hönsen.
Fåglar är ett speciellt intresse inom familjen Mackenrott, kan nämnas.
– Just idag kläcktes faktiskt vår första lilla kyckling, tillkännager Charlotte vid mötet med Värmlandsbygden.

Det råder ingen tvekan om stoltheten i hennes röst. Den dunförsedde lille krabaten kommer att få det hur bra som helst blir den omedelbara tanken.
Charlotte som privatperson och Charlotte som präst verkar inte skilja sig särskilt mycket åt rollmässigt. Det är uppenbart att värnandet om människor och djur är en naturlig känsla hos henne, en självklarhet.
”Jag är initiativrik och ganska drivande av mig men på samma gång inlyssnande”.
Så inleder hon fortsättningen av samtalet.
– Som kyrkoherde ser jag naturligtvis fram emot en utveckling av pastoratet.
Med entusiasm talar hon om de nuvarande nio församlingarna och om de elva kyrkorna
som finns till för oss.
– Det är viktigt med firandet av gudstjänst, understryker hon. Viktigt är också att
arbetslaget i en församling fungerar bra.

Varje församling måste få ha sin egen identitet, klargör Charlotte i sammanhanget.
– Samtidigt anser jag också att mångfald är viktigt, att man blandar arbetet inom
kyrkan med andra livsuppgifter.
”Att vara präst är fantastiskt”, anförtror Charlotte som förut hade sin tjänst i Glava församling under en lång period.
– I en landsortsförsamling blir man en familjepräst. Man blir delaktig i både glädje och sorg hos familjerna som bor där.

Charlotte gläder sig över de numera vuxna sönernas uppväxt på landsbygden. Äldste sonen studerar till präst och läser så mycket det går på distans.
– Det är roligt om unga har möjlighet att bli kvar på sin landsbygd, kommenterar hon.
Familjen Mackenrott bor praktiskt taget granne med Glaskogen och det är i omgivningarna
där som Charlotte ofta odlar sitt naturintresse.
Att odla står här för att ta vara på och ge näring åt något bra. För övrigt strävar Charlotte med att odla grönt därhemma. ”I alla fall så gott det går” enligt hennes egen utsaga.

Vilka andra intressen har Du?
– Förutom de sociala kontakterna och att vara ute i naturen går jag gärna på teater, lyssnar på musik och läser böcker.
Berätta om din bakgrund och hur du hamnade i Värmland.
– Jag har svenskt ursprung på mammas sida och tyskt på pappas. Från två månaders ålder till dess jag var tio år växte jag upp i Tyskland. Resten av uppväxten var i Sverige, som jag mest räknar som hemland.
Informationen säger att du är 53 år vid det här laget.
– Jo, det stämmer, ler Charlotte och fortsätter berättandet:
– Senare som ung bodde jag i Stockholm i flera år, bland annat under gymnasietiden. Universitetstiden var i Uppsala. Där träffade jag Carl under en fest på Värmlands Nation.
Carl som är värmlänning väntade på att få flytta hem till Värmland igen, lyder Charlottes komplettering.
En längtan till Värmland styrde således valet av boendeort.
– Jag hade hittat min man i värmlänningen och tillsammans fann vi vårt hus i Glava.
Nu rustar paret även upp en gammal släktgård i Treskog.
– Fritidsbostaden har blivit ett pågående framtidsprojekt.

Tidigare har Charlotte även haft tjänsten som kyrkoherde i Glava församling och hon har haft en tjänst på stiftskansliet i Karlstad.
– Vid tillfället då jag sökte kyrkoherdetjänsten i Arvika pastorat var jag pastoratets biträdande kyrkoherde.
Nu har hon trätt in i sin nya roll och hon formligen brinner för jobbet. ”Brinner för” är det beskrivande uttrycket hon själv väljer.
– Vi måste jobba för att samverka på fler arenor utanför kyrkans område, så som vi gör med exempelvis sjukhus och skola.

Arvika pastorat är stort i sin helhet med två stora ingående församlingar. Landsbygdsförsamlingarna är dock relativt små.
– För att varje församling ska kunna behålla sin egen kultur krävs det goda samarbetet.
Vilka personliga egenskaper har du nytta av i ditt yrke?
– Att jag tycker om människor, svarar Charlotte genast. Jag utgår från att se det goda hos var och en som jag möter.
Två frågor som gäller livsinriktningen återstår.
Hur har din tro uppkommit och hur har den blivit så stark?
– Jag blev oerhört intresserad av trosfrågor, av Gud och gudstjänstliv under min egen konfirmationsläsning.
Charlotte blickar bakåt i åren till perioden som sporrade henne att studera till präst.
– Men kanske kommer tron delvis hemifrån också, spånar Charlotte. Morfar och mamma tyckte kyrkan var viktig.
Kvinnliga präster som förebilder fanns inte alls under Charlottes ungdomstid. Hon har med andra ord gjort vägvalet genom att lyssna på sig själv.

Charlotte förlitar sig på bönen.
Hon ber för andra och för sig själv.
– I bönelivet ingår dagliga böner som kräver rytm.
Morgon- och kvällsbön hör till Charlottes goda, närande vanor.
– Vi bör se till att ”odla” dessa vanor. Börja dagen med Gud och lämna dagen hos Gud.
Bönen gör människan Charlotte trygg. Den inger livsmod och bereder en stabil grund att utgå ifrån i jobb och privat.

Under en dag kan förvisso Charlotte Mackenrotts roller växla och till och med mynna i en mångfald av uppgifter. Fast det är bara som det ska. Den här dagen vet vi att omsorgen om en liten kyckling kommit till på uppgiftsraden.

LIZZIE GERD JANSON

Bildtext: Charlotte Mackenrott stortrivs med sina hönor och livet som präst. Foto: CARL MACKENROTT

Noterbart: Artikeln visas här på hemsidan i sin helhet samt kan läsas i Värmlandsbygdens papperstidning fredagen den 8 maj 2020.


Prenumerera på Värmlandsbygden du också, läs mer.
Nu med 15 procent rabatt!

Share